Dåtiden, sinnets inferno / Inferno maims the past

Dåtiden, sinnets inferno

Samtalet gäckar sinnes förgänglighet
Uppehåller sig stillsamt i föregående ögonblick
Som om på kommando tåras ögat av en tillfällighet
Ett minne, en melodi, ett påstående blir ett tanketrick

Du vandrar längs vägen bakom dina ögon
Sträckan är oväsentlig men ändå påtaglig för trötta fötter i en trasig sko
För du minns det där ögonblicket, du minns det likt nutid på vägen
Du inser att kistan måste låsas för att inte lössläppa dåtidens inferno.

Om du inte kontrollerar tankeflödet
Om du inte styr över din filosofi
Riskerar du att omintetgöra ödet
Och livscykeln avslutats i melankoli

Inferno mains the past

The conversation lures the spontaneous mind
It stays put in the previous moment
As if on order the eye is filled with tears
A memory, a melody, a sentence becomes a mind trick

You’re walking on the road behind your yes
The path is of no importance but alas present for weary feet in tore up shoes
Because you realise that there in that moment, you remember it like present
You realise that the box must be locked to not unleash the inferno of the past

If you can’t control the flow of mind
If you cant control the philosophy
You risk obliterating destiny
And the circle of life ends in melancholy